I dag kliver jag ur chefskavajen

Ja, i dag tar jag den av, efter många år som chef.

Från och med i morgon fokuserar jag på andra uppdrag inom verksamheten.
Och varför?

Låt oss ta det baklänges och prata om varför jag inte slutar. Jag tänker att det faktiskt är en viktig detalj.

Det finns många anledningar till att jag inte ska vara chef längre. Men det finns också många anledningar till att jag ändå stannar kvar inom verksamheten.
Och den viktigaste av dem alla: Jag har själv en otroligt bra chef!
Som har stöttat mig, litat på mig och gett mig utrymme att vara precis den jag är. Hela vägen. Hon är ett levande bevis på hur viktig ledaren är för att en verksamhet ska fungera.
Så jag stannar. Också för att jag kommer få arbeta med mycket av det jag brinner för. Bland annat chefsutveckling. Eftersom ledaren är just så viktig för en verksamhet, känns det här faktiskt som något av det mest meningsfulla jag kan göra. Att få fortsätta bidra till att stärka andra ledare i deras uppdrag.

Men varför vill jag inte själv fortsätta att vara chef, när rollen är så viktig?

För att jag var färdig.

Har du någon gång, klart och tydligt, landat i att du är färdig med något? Inte som en sorg eller bitterhet, inte ens ett missnöje med det som har varit. Bara en glasklar visshet om att nu är det dags att gå vidare?

Det var det som hände med mig.

 Fast det var inte så det började.

Det började med en diskussion, en helt nödvändig sådan som jag egentligen innerst inne var förberedd på, men som jag hade skjutit ifrån mig.
Det företag jag nu hade drivit i några månader, som var viktigt för mig på ett sätt som blev tydligare ju mer tiden gick, började synas mer. Min roll som chef, över andra chefer och flera enheter, med stort ansvar över en komplex verksamhet, krävde en solklar lojalitet.
När jag insåg att jag skulle kunna hamna i att medarbetare eller kollegor började tvivla på var jag hade denna lojalitet, då förstod jag att jag behövde lämna chefsuppdraget.

Men att släcka ner företaget, varför var inte det ett alternativ?
Nej, för det var jag inte färdig med. Och det var lika glasklart.
Precis lika glasklart som att jag visste att jag var färdig med att vara chef.

 Jag hade andra vägar att gå. Andra skor att fylla.

Mina år som chef har lärt mig otroligt mycket. Jag hade inte utvecklats så mycket som person utan de utmaningar och lärdomar som rollen har gett mig.
Det var också där mitt intresse för självledarskap tog fart på riktigt. Efter min första tid som chef letade jag, med en blandning av desperation och nyfikenhet, efter sätt att hantera en period av trötthet, stress, låg motivation och kraftlöshet.
Det jag hittade blev det jag i dag kallar min skattkista av verktyg och kunskap om självledarskap. Det hjälpte mig att hitta tillbaka till mig själv. Det gjorde mig mer stabil, mer grundad – och det gjorde mig till en bättre ledare. 

Med tiden växte något annat fram. Ett skifte som jag först såg i efterhand.
Det blev viktigare för mig att arbeta med självledarskap än att själv vara chef. Att få ge vidare det jag själv hade haft så stor nytta av.
Och det var där jag till slut landade.
I det glasklara.

Jag har ändå  fått jobba lite med mig själv för att övergången ska landa i mig, För att hantera alla tankar och känslor, alla frågor, från andra och från mig själv.
Självklart har jag fått bearbeta det att jag nu lämnar en roll där statusen ligger per automatik i titeln, där man alltid har tillgång till den innersta cirkeln och är med i alla informationsflöden och beslut. Jag förstår att många kan ha svårt att lämna det där livet, eftersom det ger en känsla av att vara viktig. Av att vara någon att räkna med. Och även jag fick jobba lite med mig själv efter att beslutet var taget.

Men vet du? Det landade förvånansvärt enkelt.

För efter att jag över tid, i många år, har jobbat med att hitta en stabilitet och balans i min självbild, mina värderingar och min inre dialog, så var även detta tydligt.
Att min vikt ligger inte i titeln. Den ligger inte i det formella uppdraget. Den ligger inte i huruvida jag har mandat att ta beslut på hög nivå. Den ligger inte i kavajen.

Därför är det med lätt hjärta, och med tacksamhet både över en lärorik tid, och över att den är över, som jag nu tar av mig kavajen.
Hänger den på en galge i garderoben. Och går vidare.

Och vad innebär detta för dig?
Det här handlar inte bara om att lämna en roll.
Det handlar om att se klart.
För mig blev det en kavaj.  För dig kan det handla om något helt annat.

Och i morgondagens Mosaikbrev vill jag därför skicka frågan vidare till dig:

Vad finns det för motsvarighet i ditt liv?
Vad håller du fast vid som du egentligen är klar med,
och vad behöver du faktiskt ta av dig för att kunna gå vidare?

 Prenumerera i dag så missar du inte detta.

Och om du tror att en coachande kontakt kan vara det du behöver för att komma dig vidare? Boka ett kostnadsfritt samtal så får du veta mer.

Ta hand om dig!

/Anne-Line