Att bli min egen vän är kanske det bästa jag har gjort

Något av det bästa jag gjort var att bli min egen vän.

Jag har inte alltid varit så snäll mot mig själv. Faktiskt var jag länge både hård och krävande, och kompromisslös på ett ganska kallt sätt, utan att jag själv insåg det. Det tog mig många år av mognad och självreflektion för att se hur nådlös den där inre kritikern inom mig egentligen var. Som så många andra förväxlade jag mina kritiska tankar med en bild av hur verkligheten, och jag, måste vara. Regler och strukturer som jag behövde följa. Som jag ofta hade hittat på helt själv, men som jag ändå inte kunde släppa. Ofta hörde jag ju inte ens tankarna som just tankar. Jag fortsatte bara planera. Strukturera. Var långt där framme i nästa steg. I den vattentäta planen. För det där var min kryptonit. Inte att älta det som var, men att vara långt där framme. Att alltid ha en plan. Alltid.

Det var nog när jag skulle börja meditera, och på andra sätt träna på att vara närvarande i ögonblicken, att jag insåg hur lite jag befann mig just där, i stunden, och hur mycket jag hela tiden var där framme. I framtiden.  Mina meditationsstunder fylldes av ett ändlöst planerande. Jag insåg att det troligen inte var meningen att det var det man skulle lägga tiden på. Och att jag nog ville träna på att släppa detta.

 Det var nästan tur att jag inte insåg just då vilket stort arbete det skulle innebära.

Det har tagit tid, och det har varit en lång och otroligt lärorik resa.
Det som kanske har lärt mig mest är de perioder då jag har tvingats ställa om helt. Släppa planerna och ambitionerna för att livet har kommit i vägen. Det är när jag har tvingats stanna upp, sakta ner, pausa leveransen, presterandet, det optimala, att jag har insett att just det har varit helt nödvändigt för att lära mig att acceptera och känna medkänsla för mig själv precis som jag är. Jag har behövt skala bort kontrollen och planerandet.

Och när jag har gjort det, och suttit ner med mig själv, lagt armen om min egen rygg och med fullt allvar sagt: Du är ok. Du är faktiskt ok oavsett.
Det är då jag har tagit de stora viktiga stegen mot att bli min egen vän på riktigt.

Och varför är det här så viktigt då? Är det inte bara bra att driva sig själv lite, att vara ambitiös, prestationsinriktad? Är det inte bra att ha framförhållning, kontroll, att ha en plan? Jo absolut. Och det är klart att det där ändå finns kvar. Jag har inte bytt personlighet. Men det jag har gjort, det är att införa värmen. Samma värme som du känner från en vän. Inte en sådan vän som gillar allt du gör och tycker att du alltid är en glänsande superstjärna. Men en sådan vän som gillar dig ändå. Som ser ditt värde. Som låter dig misslyckas. Som sätter sig tätt intill dig när du behöver stöd. Som går bredvid dig, precis så nära att hon har dig om du tappar balansen.

 En sådan vän. Och en sådan värme.

 Och resultatet? Jag har aldrig känt mig mer stabil, trygg, stark och klar än nu.
Jag har aldrig känt mig mer som mig själv.

Och är det något jag skulle vilja sträcka ut handen och ge dig, så är det detta.

 I morgondagens Mosaikbrev kan du fördjupa dig i temat självmedkänsla, och vad det innebär för dig.

Du ska få ställa dig frågan om du faktiskt är din egen vän.

Och du ska få reflektera kring vad du vill göra för att kunna bli det ännu mer. En riktig favoritövning. Missa inte den.

Vi ses där!

/Anne-Line